Vindkraft och jakt

Som forskare har man vissa moraliska skyldigheter. Den universitetsanknutne forskaren har sin skyldighet definierad via högskolelagen. Definitionen kallas vanligen "den tredje uppgiften", dvs samverka med omgivande samhälle. Dels kan det innebära att man aktivt går ut och informerar om sin forskning via media, internet, universitetsjippon typ "forskningsdagar". Man kan även välja att reagera när uppenbart felaktiva uppgifter publiceras. Det är detta som jag nyligen valt att göra.

Som alla forskare har jag ett liv utanför arbetet, kallet. I mitt fall lägger jag ganska mycket fritid på att jaga. Därför kunde jag inte låta bli att reagera när jag i majnumret av Svensk Jakt Nyheter så en lång insändare om hur försvårande vindkraftetableringar är för möjligheten att jaga. Vindkraft har varit ett problem för utövandet av jakt, men eftersom det inte längre krävs att ett område med vindkraftverk skal vara stadsplanerat/detaljplanlagt område så har det största hindret tagits bort. För i ett omrde som är detaljplanerat krävs polistillstånd för att få avlossa vapen (ordningstadgan), vilket på ett effektivt sätt försvårar möjligheten att jaga. Nu var det inte detta som insändarskribenten kritiserade, utan bland annat att det brukar råda tillträdesförbud på vindkraftparker. En myt som man ser dyka upp allt för ofta.

Jag kunde inte låta bli att gå i svarsmål. I det senaste numret av Svensk Jakt nyheter har jag därför med ett debattinlägg. Jag återger det i sin helhet här nedan:

Att se möjligheter eller problem

Det finns ett antal frågor där i princip alla på landsbygden har en stark åsikt. Vargfrågan är en. Vindkraftfrågan en annan. I Svensk Jakt Nyheters majnummer kunde vi läsa en insändare om det senare. Insändarskribenten var uppenbart irriterad över vindkraft i allmänhet och en specifik anläggning i Rotliden utanför Lycksele i synnerhet. Eftersom jag forskar kring vindkraftens miljöpåverkan och jag funderat en del över hur det funkar med jakt i vindkraftparker väckte delar av artikeln min nyfikenhet.

Det anges att området för vindkraftverken är avspärrat med en radie, om jag uppfattar det hela rätt, om ca 3 km. Inom detta område uppges det råda vistelseförbud och hjälmtvång, samt att jakten i området hotas. Av alla de hundratals vindkraftverk och -parker jag besökt inom jobbet har jag ännu så länge bara stött på en där det råder besöksförbud sedan parken tagits i bruk. Att man har besöksförbud under anläggningsskedet är en annan sak, det har man på alla byggarbetsplatser. Ingen i ansvarig ställning vill ha folk som dräller omkring på en byggarbetsplats. För att kontrollera uppgiften om vistelseförbud i Rotliden kontaktade jag Vattenfalls projektledare. Denne verifierade min misstanke, att något förbud inte kommer att råda när parken väl används fullt ut (till sommaren).

Vattenfalls projektledare poängterade även att de har samarbetat med jägare och markägare för att området skall kunna brukas normalt under, och mellan, byggfaserna. Projektledaren menar att det funnits ytterst få jaktliga restriktioner under bygget och än färre kommer att finnas när parken är i drift.

Vad gäller problemen med isbildning så forskas det mycket på det och som alla parter tar det på stort allvar. En lösning är att ha värmeslingor men i Rotliden har man under riskperioder dagliga okulära kontroller av samtliga verk. Därmed inte sagt att iskastproblemet skall negligeras, men det skall inte heller överdrivas.

Nog om det enskilda fallet. Jag vill nu passa på att lyfta fram några observationer jag gjort när jag besökt olika vindkraftparker runt om i landet.

De senaste årens hårda vintrar har slagit hårt mot framför allt rådjursstammen i södra Sverige. Jag har sett att man har använt vindkraftverkens vägar, som brukar vara plogade, för att komma åt att utfodra rådjur på tidigare otillgängliga platser i markerna. Vindkraftverkens infrastruktur är inte att underskatta för transporter av olika slag, men även för att anlägga pass. För min erfarenhet är att klövviltet inte verkar bry sig nämnvärt om vindkraftparker när verken väl tagits i bruk. Att klövviltet utsätts för viss störning under själva anläggningsskedet är inte roligt men oundvikligt. Med fåglar är det lite mer komplicerat så det lämnar vi därhän med hänvisning till en kommande sammanställning kring kunskapsläget som kommer att ges ut av Naturvårdsverket och Energimyndigheten.

När vindkraftverk byggs, oavsett om det rör sig om skogsbygd eller i slättbygd, blir det en hel del restytor. Restytor är ytor där man inte kan plantera skog eller bruka marken rationellt, ytor som helt enkelt lämnas därhän. Dessa ytor är potentiellt sett mycket lämpliga för viltvårdsinsatser, det är faktiskt så att man genom att utnyttja dessa ytor kan öka den biologiska mångfalden jämfört med hur situationen var tidigare. Vindkraftbolag är intresserade av positiva bieffekter när man projekterar områden, detta gör att man som jakträttsinnehavare sannolikt kan få hjälp att anlägga t.ex. viltåkrar. Inte minst stråken där man lagt ner kabel i marken borde vara lämpliga för sådana insatser. Det säger sig självt att en park med exempelvis 2 km kabel nedlagd i en 7-10 m bred korridor skapar en hyfsat stor total yta för viltvårdsinsatser bara i kabelgatorna. Att även markägare skulle vara glada om betestrycket koncentreras till något annat än nyplanteringar behöver väl knappast nämnas.

Med detta vill jag ha sagt att alla ni som berörs eller kommer att beröras av vindkraftprojekteringar i framtiden har mycket att tjäna på att försöka se möjligheter i projekteringen. Inled samtal med projektören för att tillvarata era intressen så tidigt som möjligt. Då ökar chansen att ni kan få ett jaktligt mervärde genom projekteringen!

Därmed inte sagt att alla vindkraftparker är lämpliga eller bra, men då får man ta strid i de fall då de är uppenbart olämpliga och utnyttja alla jaktfrämjande möjligheter i övriga fall.