Härom veckan inventerade jag tillsammans med Ola Kadefors ett område inför en etablering av en vindkraftpark bestående av ett dussin verk. Området var på sitt sätt representativt för hur dagens vindkraftverk placeras, det speglar även en del av den problematik som berör relationen vindkraft - kulturlandskap.
Den övre av bilderna visar ett av lägena för ett verk. De flesta ligger på ungefär samma sätt, dvs så högt som möjligt på mer eller mindre kalt berg. Vegetationen utgörs av småvuxna vindpinade tallar samt ljung. Mellan höjderna finns lägre partier med mossar och enstaka mindre sjöar. I området finns ingen bebyggelse och i detta fall finns inte ens några skogsbilvägar som leder in. Skogen är helt enkel inte ekonomiskt lönsam just här. Man kan nog med fog hävda att området knappt använts av de areella näringarna på bortemot 100 år. Och på den tiden rörde det sig om utmarker som framför allt användes till bete.
Vad gäller fornlämningar är det inte något komplicerat ärende. Det finns några enstaka gravar registrerade sedan tidigare och vid inventeringen hittades ytterligare ett par, men dessa undviker man lätt genom att flytta tillfartsvägarna några tiotal meter åt endera hållet. Andra lämningar som vi hittade är spår av områdets historiska använding, dvs utmarksbruk. Vi hittade en mängd gränsstenar, dessa visar hur äldre och i de flesta fall även moderna gränser löper i terrängen. I de mer bördiga delarna av området finns det system med vällagda stenmurar vilka givetvis skall undvikas i den mån det går. Enstaka förvuxna hamlade träd visar att området inte var helt ljungbevuxet på den tid när det utnyttjades. Men som sagt, det var länge sedan. Den andra bilden här ovan är från 1950-talet och har lånats från sidan flygfotohistoria. Den visar en gård i området, en gård som ligger kloss inpå bergsområdet, ett bergsområde som redan på 1950-talet börjat växa igen ordentlgit på grund av att betestrycket minskat.
Den kulturmiljö som möter besökaren är alltså ett mycket väl bevarat utmarkslandskap med tydliga spår av äldre tiders bruk. De fysiska spåren av moderna tider är näst intill helt obefintliga. Detta hade kunnat användas som argument för att freda hela området, att det rör sig om ett väl bevarat landskap som representerar svunna tider. Det löper inte ens kraftledningar eller teleledningar genom området. Däremot är det insvept i en kompakt bullermatta från den närligande hårt trafikerade väg E6. Genom slumpvisa mätningar med bullermätaren i våra mobiltelefoner kunde vi konstatera att bullernivån på de 8 västligaste verken överstiger 50 dB. Det är med andra ord inte en ostörd, intakt miljö som det är frågan om. Samtidigt innebär ett dussin verk ch över 10 km nyanlagd väg ett betydande intrång i en (fysiskt sett) välbevarad kulturmiljö.
Som synes är det en svår bedömning. Miljön är välbevarad men bullrig. En vindkraftexploatering skulle ändra den fysiska miljön fullständigt. En miljö som är otillgänglig och sannolikt dåligt besökt. En exploatering skulle skapa möjligheter att lättare komma in i området, såväl för flanörer som för jägare och andra som utnyttjar naturens resurser. Samtidigt kan man vända på det hela ett varv till. Är inte vindkraften, med dess regler kring exemeplvis avstånd till bebyggelse, ett typexempel på vad som kanske skall betraktas som den moderna tidens utmarksbruk? Och blir inte vindkraften i det perspektivet en naturlig fortsättning på det bruk man i årtusenden (bortsett från 1900-talet) utsatt området för?
Den övre av bilderna visar ett av lägena för ett verk. De flesta ligger på ungefär samma sätt, dvs så högt som möjligt på mer eller mindre kalt berg. Vegetationen utgörs av småvuxna vindpinade tallar samt ljung. Mellan höjderna finns lägre partier med mossar och enstaka mindre sjöar. I området finns ingen bebyggelse och i detta fall finns inte ens några skogsbilvägar som leder in. Skogen är helt enkel inte ekonomiskt lönsam just här. Man kan nog med fog hävda att området knappt använts av de areella näringarna på bortemot 100 år. Och på den tiden rörde det sig om utmarker som framför allt användes till bete.
Vad gäller fornlämningar är det inte något komplicerat ärende. Det finns några enstaka gravar registrerade sedan tidigare och vid inventeringen hittades ytterligare ett par, men dessa undviker man lätt genom att flytta tillfartsvägarna några tiotal meter åt endera hållet. Andra lämningar som vi hittade är spår av områdets historiska använding, dvs utmarksbruk. Vi hittade en mängd gränsstenar, dessa visar hur äldre och i de flesta fall även moderna gränser löper i terrängen. I de mer bördiga delarna av området finns det system med vällagda stenmurar vilka givetvis skall undvikas i den mån det går. Enstaka förvuxna hamlade träd visar att området inte var helt ljungbevuxet på den tid när det utnyttjades. Men som sagt, det var länge sedan. Den andra bilden här ovan är från 1950-talet och har lånats från sidan flygfotohistoria. Den visar en gård i området, en gård som ligger kloss inpå bergsområdet, ett bergsområde som redan på 1950-talet börjat växa igen ordentlgit på grund av att betestrycket minskat.
Den kulturmiljö som möter besökaren är alltså ett mycket väl bevarat utmarkslandskap med tydliga spår av äldre tiders bruk. De fysiska spåren av moderna tider är näst intill helt obefintliga. Detta hade kunnat användas som argument för att freda hela området, att det rör sig om ett väl bevarat landskap som representerar svunna tider. Det löper inte ens kraftledningar eller teleledningar genom området. Däremot är det insvept i en kompakt bullermatta från den närligande hårt trafikerade väg E6. Genom slumpvisa mätningar med bullermätaren i våra mobiltelefoner kunde vi konstatera att bullernivån på de 8 västligaste verken överstiger 50 dB. Det är med andra ord inte en ostörd, intakt miljö som det är frågan om. Samtidigt innebär ett dussin verk ch över 10 km nyanlagd väg ett betydande intrång i en (fysiskt sett) välbevarad kulturmiljö.
Som synes är det en svår bedömning. Miljön är välbevarad men bullrig. En vindkraftexploatering skulle ändra den fysiska miljön fullständigt. En miljö som är otillgänglig och sannolikt dåligt besökt. En exploatering skulle skapa möjligheter att lättare komma in i området, såväl för flanörer som för jägare och andra som utnyttjar naturens resurser. Samtidigt kan man vända på det hela ett varv till. Är inte vindkraften, med dess regler kring exemeplvis avstånd till bebyggelse, ett typexempel på vad som kanske skall betraktas som den moderna tidens utmarksbruk? Och blir inte vindkraften i det perspektivet en naturlig fortsättning på det bruk man i årtusenden (bortsett från 1900-talet) utsatt området för?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar