Under slutet av 1980, 1990 samt början av 2000 talet var Riksantikvarieämbetet mfl svenska och utländska kulturarvsinstanser inblandade i forskning kring försurningens effekter på kulturarvet. I media har vi sett många exempel på hur byggnader, statyer, hällristningar och runstenar bokstavligen vittrar bort framför våra ögon. Däremot så har man länge varit av den åsikten att arkeologiska fynd varit väl skyddade i jorden.
Det finns efter ett par års forskning anledning att oroa sig över vad som händer med fynden i jorden. Genom att jämföra närmare 5000 fynd insamlade under olika tidsperioder i olika områden har man kunnat konstatera att föremålens skick i jorden har försämrats drastiskt under de senaste 50-100 åren. Särskilt allvarligt är det i jordar med hög vattengenomströmning t.ex. i västsverige. Situationen är bättre i områden med kalkrik berggrund, t.ex. Gotland, eftersom dessa marker har en bättre buffrande effekt gentemot surt nedfall. (Rapporten finns att läsa här)
Skall vi inte helt förlora vårt ännu inte tillvaratagna kulrturarv i material som brons, järn och ben så måste försurningen minimeras. Samma sak gäller för kulturarv i sten, så som byggnader, statyer, minnemärken , hällristningar och runstenar. Detta innebär på ett allmänt plan att det materiella kulturarvet är i behov av en energiomställning där vi lämnar fossila bränslen till förmån för t.ex. vindkraft. Däremot måste varje vindkraftprojektering ställas i relation till hur den påverkar och eventuellt skadar sin lokala kulturmiljö. Där är grundfrågan om skadan/påverkan är permanent eller tillfällig till sin natur samt om den på något vis kan kompenseras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar