måndag 30 november 2009

Energi och kulturpåverkan


Alla är i princip eniga om att samhället är i behov av en större mängd förnyelsebara energikällor. Det finns ett antal sådana vars miljöpåverkan har utretts under senare år. Ett sätt att mäta denna påverkan på kulturmiljön är att undersöka hur många forn- och kulturlämningar som tagits bort med stöd, eller skadats utifrån definitioner, i lag (1988:950) om kulturminnen mm för varje energislag. Då kan man räkna ut hur mycket varje energienhet per energislag kostar i form av forn- och kulturlämningar. Vi har inte sett några sådana beräkningar, men de är fullt möjliga att göra.

Ett spontant intryck är att ett ökat uttag av biomassa ur skogen innebär en väldigt hög kostnad för kulturarvet per uttagen energienhet. Skadefrekvensen på fornlämningar i skog i samband med skogsbruksåtgärder är redan nu oacceptabelt stor (se här, här och här). Skogsstyrelsen gör bedömningen att skadefrekvensen på forn- och kulturlämningar kommer att öka i och med ett ökat biomassauttag i form av t.ex. stubbskörd.

torsdag 26 november 2009

Lästips


Tidigare under året hade International Journal of Heritage Studies (en peer preview tidskrift från Routledge) ett temanummer om kulturarv och miljö. Bland flera intressanta artiklar så är särskilt Simon Clarkes artikel Balancing Environmental and Cultural Impact against the Strategic Need for Wind Power av extra stort intresse för detta projekt. Artikeln belyser den flerbottnade problematik man måste ta ställning till när vindkraftetablering ställs mot kulturarv/miljö på ett bra sätt där grundfrågan är och förblir om kostnaden på kulturmiljön uppvägs av de positiva effekter som uppnås genom en utbyggnad av vindkraften? Artikeln är mer beskrivande än analytisk till sin karaktär.

måndag 23 november 2009

Ett representativt exempel

Härom veckan inventerade jag tillsammans med Ola Kadefors ett område inför en etablering av en vindkraftpark bestående av ett dussin verk. Området var på sitt sätt representativt för hur dagens vindkraftverk placeras, det speglar även en del av den problematik som berör relationen vindkraft - kulturlandskap.

Den övre av bilderna visar ett av lägena för ett verk. De flesta ligger på ungefär samma sätt, dvs så högt som möjligt på mer eller mindre kalt berg. Vegetationen utgörs av småvuxna vindpinade tallar samt ljung. Mellan höjderna finns lägre partier med mossar och enstaka mindre sjöar. I området finns ingen bebyggelse och i detta fall finns inte ens några skogsbilvägar som leder in. Skogen är helt enkel inte ekonomiskt lönsam just här. Man kan nog med fog hävda att området knappt använts av de areella näringarna på bortemot 100 år. Och på den tiden rörde det sig om utmarker som framför allt användes till bete.

Vad gäller fornlämningar är det inte något komplicerat ärende. Det finns några enstaka gravar registrerade sedan tidigare och vid inventeringen hittades ytterligare ett par, men dessa undviker man lätt genom att flytta tillfartsvägarna några tiotal meter åt endera hållet. Andra lämningar som vi hittade är spår av områdets historiska använding, dvs utmarksbruk. Vi hittade en mängd gränsstenar, dessa visar hur äldre och i de flesta fall även moderna gränser löper i terrängen. I de mer bördiga delarna av området finns det system med vällagda stenmurar vilka givetvis skall undvikas i den mån det går. Enstaka förvuxna hamlade träd visar att området inte var helt ljungbevuxet på den tid när det utnyttjades. Men som sagt, det var länge sedan. Den andra bilden här ovan är från 1950-talet och har lånats från sidan flygfotohistoria. Den visar en gård i området, en gård som ligger kloss inpå bergsområdet, ett bergsområde som redan på 1950-talet börjat växa igen ordentlgit på grund av att betestrycket minskat.

Den kulturmiljö som möter besökaren är alltså ett mycket väl bevarat utmarkslandskap med tydliga spår av äldre tiders bruk. De fysiska spåren av moderna tider är näst intill helt obefintliga. Detta hade kunnat användas som argument för att freda hela området, att det rör sig om ett väl bevarat landskap som representerar svunna tider. Det löper inte ens kraftledningar eller teleledningar genom området. Däremot är det insvept i en kompakt bullermatta från den närligande hårt trafikerade väg E6. Genom slumpvisa mätningar med bullermätaren i våra mobiltelefoner kunde vi konstatera att bullernivån på de 8 västligaste verken överstiger 50 dB. Det är med andra ord inte en ostörd, intakt miljö som det är frågan om. Samtidigt innebär ett dussin verk ch över 10 km nyanlagd väg ett betydande intrång i en (fysiskt sett) välbevarad kulturmiljö.

Som synes är det en svår bedömning. Miljön är välbevarad men bullrig. En vindkraftexploatering skulle ändra den fysiska miljön fullständigt. En miljö som är otillgänglig och sannolikt dåligt besökt. En exploatering skulle skapa möjligheter att lättare komma in i området, såväl för flanörer som för jägare och andra som utnyttjar naturens resurser. Samtidigt kan man vända på det hela ett varv till. Är inte vindkraften, med dess regler kring exemeplvis avstånd till bebyggelse, ett typexempel på vad som kanske skall betraktas som den moderna tidens utmarksbruk? Och blir inte vindkraften i det perspektivet en naturlig fortsättning på det bruk man i årtusenden (bortsett från 1900-talet) utsatt området för?

torsdag 19 november 2009

Nya utsikter

Efter en dag bland halländska vindkraftverk i skogs- och slättbygd kan man fundera över den visuella påverkan som vindkraftverken utgör. För det är ju ingen tvekan att kraftverken förändrar landskapet. En fråga är hur denna förändring ska ses i förhållande till andra pågående förändringar i landskapet? Nya vägar, järnvägar, master, silos, ekonomibygnader etc, påverkar ju upplevelsen av landskapet kanske väl så mycket.

Som byggnadsantikvarie är det svårt att hävda att vindkraftverken har någon generellt negativ inverkan på den bebyggelse vi intresserar oss för. Den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen finns i så många tidsskikt och kategorier. I t ex en ålderdomlig bymiljö med hävdat jordbrukslandskap skulle vindkraftverk i närheten påverka upplevelsen negativt, medan motsvarande upplevelse av 1950-talsarkitektur i villaförorten inte alls skulle påverkas. Uppe på Åsen blir det tydligt att vindkraftverken har en egen funktionell, rörlig arkitektur, väsensskild från övriga kulturlandskapet. Rätt placerad funkar det, men när denna blir en konkurrent till liknande landmärken, såsom kyrkor, blir det lätt fel.

torsdag 12 november 2009

Förändring av projektgruppen

I dagarna gjordes en mindre justering av sammansättningen projektdeltagare. Byggnadsantikvarie Björn Ahnlund träder in i Maja Lindmans ställe då Maja är föräldraledig. Ola Kadefors, arkeolog förstärker gruppen som resursperosn. Ola kommer sannolikt att grnomföra minst en av fallstudierna.

Såväl Ola som Björn verkar vid Kulturmiljö Halland

Klövvilt - ett sidospår















När man pratar med jägare eller följer debatten i jaktpress eller på olika jaktforum på nätet är det uppenbart att jägarna är oroliga över etableringen av vindkraftverk och verkens påverkan på framför allt klövviltstammarna. Lågfrekvent buller är ett exempel på ett störmoment som brukar nämnas i sammanhanget. Den svenska formen för jakt är förhållandevis unik i världen. Den folkliga förankringaen för jakt är stor, jakten är mycket spridd inom alla samhällskretsar. Detta har till stora delar historiska orsaker och därför är det inte fel att ta upp jaktliga aspekter här.


När vi härom dagen besökte ett antal verk i södra Hallands skogsbygd lade jag märke till en mängd spår invid verken. Utan att ha någon forskning i ryggen som stödjer det jag såg så var mitt intryck att klövviltet knappast undvek verken. Det verkade snarare som de i princip fortsatt att följa sina invanda viltväxlar. Spår av älgar, både vuxna och kalvar löpte förbi flera verk, men även rådjursspår och spår efter flockar med vildsvin observerades. Vildsvinsspåren var både efter vuxna djur och en mängd smågrisar.

Fundament och arbetsområde


När ett vindkraftverk anläggs i skogsmark krävs i många fall ett betydligt mycket större markingrepp än när de anläggs i fullåkersbygd. När länsstyrelsens tjänstemän handlägger ärendet utifrån lag (1988:950) om fornminnen mm utgår de oftast ifrån att verkets fundament täcker en yta på 25x25 meter, därtill kommer en liten grusad plan för mobilkranen att arbeta på. Om man följer upp det hela i fält och mäter in hur stort det faktiska arbetsområdet blev så är det större. Detta är en erfarenhet som är inte är unik för vindkraftetableringar, det brukar vara så i samband med de flesta exploateringsåtgärder, inte mins infrastrukturutbyggnad. Skillnaden är att länsstyrelsen vant sig vid detta i samband med infrastruktur och ofta arbetar med lite marginal eller åtminstone ställer frågan till exploatören. När vi häromdagen tog en tur till Oxhultgruppen i Hishult i Laholms kommun blev problematiken uppbenbar. Om man tar verk nr 9 som exempel så kunde vi mäta upp att man släntat, avbanat eller fyllt ut en uppmätt yta på 9033 m². Vilket motsvarar ungefär en fjärdedels trafikplats för en motorväg. Det återstår att jämföra med vilken yta man angett i arbetshandlingarna och vilka ytor som länsstyrelsens tjänstemän tagit i beaktande när man tillämpat fornminneslagen. Besöket innebar att vi omedelbart bestämde oss för att systematiskt mäta in ytor vid alla verk vi framgent besöker och följer upp för att utifrån dessa siffror få statistik på reel markåtgång vid etableringar.

onsdag 4 november 2009

Kulturarvet behöver energikällor som inte försurar

Under slutet av 1980, 1990 samt början av 2000 talet var Riksantikvarieämbetet mfl svenska och utländska kulturarvsinstanser inblandade i forskning kring försurningens effekter på kulturarvet. I media har vi sett många exempel på hur byggnader, statyer, hällristningar och runstenar bokstavligen vittrar bort framför våra ögon. Däremot så har man länge varit av den åsikten att arkeologiska fynd varit väl skyddade i jorden.

Det finns efter ett par års forskning anledning att oroa sig över vad som händer med fynden i jorden. Genom att jämföra närmare 5000 fynd insamlade under olika tidsperioder i olika områden har man kunnat konstatera att föremålens skick i jorden har försämrats drastiskt under de senaste 50-100 åren. Särskilt allvarligt är det i jordar med hög vattengenomströmning t.ex. i västsverige. Situationen är bättre i områden med kalkrik berggrund, t.ex. Gotland, eftersom dessa marker har en bättre buffrande effekt gentemot surt nedfall. (Rapporten finns att läsa här)

Skall vi inte helt förlora vårt ännu inte tillvaratagna kulrturarv i material som brons, järn och ben så måste försurningen minimeras. Samma sak gäller för kulturarv i sten, så som byggnader, statyer, minnemärken , hällristningar och runstenar. Detta innebär på ett allmänt plan att det materiella kulturarvet är i behov av en energiomställning där vi lämnar fossila bränslen till förmån för t.ex. vindkraft. Däremot måste varje vindkraftprojektering ställas i relation till hur den påverkar och eventuellt skadar sin lokala kulturmiljö. Där är grundfrågan om skadan/påverkan är permanent eller tillfällig till sin natur samt om den på något vis kan kompenseras.

måndag 2 november 2009

Forskning om vindkraft i fokus 25/11-09

På folkets hus i Stockholm hålls den 25 november en öppen konferens om forskning om vindkraft. Projektet vindKRAFT & KULTURmiljö kommer att presenteras strax efter lunch.