Korrektur

Just nu pågår korrektur och kompletteringar av rapporten. En hel del jobb med att sammanfoga de olika författarnas bidrag är det....

Projektets status

Nu håller vi i projektet på att arbeta samman rapportens olika delar till en fungerande helhet. Den kommer därefter att skickas in för vetenskaplig granskning och därpå följande komplettering. Med lite tur kommer slutrapporten att finnas tillgänglig framåt senvintern.

Markbygden på museum

Sedan ett tag tillbaka pågår en utställning om den stora vindkraftutbyggnaden i Markbygden på Piteå museum. Alltid bra när kulturhistoriska museer försöker spegla vad som händer i samhället idag. Jag hade gärna gjort ett besök i sommar för att se hur de lyckats.

Så här presenterar museet själva sin utställning:

Europas största vindkraftpark, 1101 verk, ska byggas i Markbygden, Piteå kommun. Utbyggnaden kommer att pågå i minst tio år och är idag kostnadsberäknad till ca 70 miljarder. Förutom vindkraftverken kommer man att behöva bygga nya vägar och förstärka gamla, bygga ut kraftledningar och transformatorstationer.

Vad betyder allt det här för Markbygden, ett glest befolkat område mellan kust och fjällbygd, en gång i tiden genomgångsland för lappmarkshandeln och transportled för silvergruvan i Nasafjäll? I sommarens utställning berättar vi mer om och reflekterar över en bygd i förvandling. Utställningen bygger på en förstudie som museet utförde vinter-vår 2008-09 i samverkan med Norrbottens museum.

Utställningen öppnas lördag den 21 maj av docent Ingela Bergman, chef för Silvermuseet i Arjeplog.

Vindkraft och jakt

Som forskare har man vissa moraliska skyldigheter. Den universitetsanknutne forskaren har sin skyldighet definierad via högskolelagen. Definitionen kallas vanligen "den tredje uppgiften", dvs samverka med omgivande samhälle. Dels kan det innebära att man aktivt går ut och informerar om sin forskning via media, internet, universitetsjippon typ "forskningsdagar". Man kan även välja att reagera när uppenbart felaktiva uppgifter publiceras. Det är detta som jag nyligen valt att göra.

Som alla forskare har jag ett liv utanför arbetet, kallet. I mitt fall lägger jag ganska mycket fritid på att jaga. Därför kunde jag inte låta bli att reagera när jag i majnumret av Svensk Jakt Nyheter så en lång insändare om hur försvårande vindkraftetableringar är för möjligheten att jaga. Vindkraft har varit ett problem för utövandet av jakt, men eftersom det inte längre krävs att ett område med vindkraftverk skal vara stadsplanerat/detaljplanlagt område så har det största hindret tagits bort. För i ett omrde som är detaljplanerat krävs polistillstånd för att få avlossa vapen (ordningstadgan), vilket på ett effektivt sätt försvårar möjligheten att jaga. Nu var det inte detta som insändarskribenten kritiserade, utan bland annat att det brukar råda tillträdesförbud på vindkraftparker. En myt som man ser dyka upp allt för ofta.

Jag kunde inte låta bli att gå i svarsmål. I det senaste numret av Svensk Jakt nyheter har jag därför med ett debattinlägg. Jag återger det i sin helhet här nedan:

Att se möjligheter eller problem

Det finns ett antal frågor där i princip alla på landsbygden har en stark åsikt. Vargfrågan är en. Vindkraftfrågan en annan. I Svensk Jakt Nyheters majnummer kunde vi läsa en insändare om det senare. Insändarskribenten var uppenbart irriterad över vindkraft i allmänhet och en specifik anläggning i Rotliden utanför Lycksele i synnerhet. Eftersom jag forskar kring vindkraftens miljöpåverkan och jag funderat en del över hur det funkar med jakt i vindkraftparker väckte delar av artikeln min nyfikenhet.

Det anges att området för vindkraftverken är avspärrat med en radie, om jag uppfattar det hela rätt, om ca 3 km. Inom detta område uppges det råda vistelseförbud och hjälmtvång, samt att jakten i området hotas. Av alla de hundratals vindkraftverk och -parker jag besökt inom jobbet har jag ännu så länge bara stött på en där det råder besöksförbud sedan parken tagits i bruk. Att man har besöksförbud under anläggningsskedet är en annan sak, det har man på alla byggarbetsplatser. Ingen i ansvarig ställning vill ha folk som dräller omkring på en byggarbetsplats. För att kontrollera uppgiften om vistelseförbud i Rotliden kontaktade jag Vattenfalls projektledare. Denne verifierade min misstanke, att något förbud inte kommer att råda när parken väl används fullt ut (till sommaren).

Vattenfalls projektledare poängterade även att de har samarbetat med jägare och markägare för att området skall kunna brukas normalt under, och mellan, byggfaserna. Projektledaren menar att det funnits ytterst få jaktliga restriktioner under bygget och än färre kommer att finnas när parken är i drift.

Vad gäller problemen med isbildning så forskas det mycket på det och som alla parter tar det på stort allvar. En lösning är att ha värmeslingor men i Rotliden har man under riskperioder dagliga okulära kontroller av samtliga verk. Därmed inte sagt att iskastproblemet skall negligeras, men det skall inte heller överdrivas.

Nog om det enskilda fallet. Jag vill nu passa på att lyfta fram några observationer jag gjort när jag besökt olika vindkraftparker runt om i landet.

De senaste årens hårda vintrar har slagit hårt mot framför allt rådjursstammen i södra Sverige. Jag har sett att man har använt vindkraftverkens vägar, som brukar vara plogade, för att komma åt att utfodra rådjur på tidigare otillgängliga platser i markerna. Vindkraftverkens infrastruktur är inte att underskatta för transporter av olika slag, men även för att anlägga pass. För min erfarenhet är att klövviltet inte verkar bry sig nämnvärt om vindkraftparker när verken väl tagits i bruk. Att klövviltet utsätts för viss störning under själva anläggningsskedet är inte roligt men oundvikligt. Med fåglar är det lite mer komplicerat så det lämnar vi därhän med hänvisning till en kommande sammanställning kring kunskapsläget som kommer att ges ut av Naturvårdsverket och Energimyndigheten.

När vindkraftverk byggs, oavsett om det rör sig om skogsbygd eller i slättbygd, blir det en hel del restytor. Restytor är ytor där man inte kan plantera skog eller bruka marken rationellt, ytor som helt enkelt lämnas därhän. Dessa ytor är potentiellt sett mycket lämpliga för viltvårdsinsatser, det är faktiskt så att man genom att utnyttja dessa ytor kan öka den biologiska mångfalden jämfört med hur situationen var tidigare. Vindkraftbolag är intresserade av positiva bieffekter när man projekterar områden, detta gör att man som jakträttsinnehavare sannolikt kan få hjälp att anlägga t.ex. viltåkrar. Inte minst stråken där man lagt ner kabel i marken borde vara lämpliga för sådana insatser. Det säger sig självt att en park med exempelvis 2 km kabel nedlagd i en 7-10 m bred korridor skapar en hyfsat stor total yta för viltvårdsinsatser bara i kabelgatorna. Att även markägare skulle vara glada om betestrycket koncentreras till något annat än nyplanteringar behöver väl knappast nämnas.

Med detta vill jag ha sagt att alla ni som berörs eller kommer att beröras av vindkraftprojekteringar i framtiden har mycket att tjäna på att försöka se möjligheter i projekteringen. Inled samtal med projektören för att tillvarata era intressen så tidigt som möjligt. Då ökar chansen att ni kan få ett jaktligt mervärde genom projekteringen!

Därmed inte sagt att alla vindkraftparker är lämpliga eller bra, men då får man ta strid i de fall då de är uppenbart olämpliga och utnyttja alla jaktfrämjande möjligheter i övriga fall.

Nätverket för klimat och kulturarv

Nätverket för klimat och kulturarv administreras via Centrum för klimat och säkerhet vid Karlstads Universitet. Nätverket hittar man enklast via deras hemsida.

Kort om nätverket:

Nätverket samlar forskare, myndigheter och organisationer som intresserar sig för frågor om hur klimat påverkar kulturarv. Syftet är att tillsammans arbeta vidare med tillämpad forskning inom detta tvärvetenskapliga fält. Vår inriktning är att undersöka effekter av förändringarna och hur vi kan anpassa förvaltning och bevarande av kulturarvet till situationen.

Efter Nationella Vindkraftkonferensen

Nu har presentationerna från Nationella Vindkraftkonferensen 2011 i Kalmar lagts ut på konferensens hemsida. Den som är specifikt intresserad av presentationen från projekt Vindkraft & Kulturmiljö hittar den här.

Ett litet verk som smälter in

Ett litet verk importerat från Australien. Beläget utefter kusten mellan Falkenberg och Varberg. Trots att det hör hemma i en totalt annorlunda kulturmiljö och klimat smälter det bra in i den västsvenska lokalmiljön. Kanske beroende på sin klassiska design.

Översikt om vindkraft i Halland

Länsstyrelsen Halland har med stöd från Boverket gjort en landskapsöversikt där lämplighet/tålighet för vindkraftetablering studerats.

Initiativet utgör ett bra helhetsgrepp på ett helt landskap. Ju fler sådana som finns som underlag destu enklare blir det för projektören att ta ställning till om det är värt att satsa på ett område eller inte. Det bästa hade givetvis varit om ett sådant här översiktligt arbete gjorts innan kommunerna gjord sina vindkrafttillägg till den översiktliga kommunala planeringen... Hur som helst, nu får projektören i alla fall ytterligare en vink om var det är lämpligt/olämpligt att gå vidare med projektidéer.

Arkeologisk konferens

När detta skrivs pågår en av de största skandinaviska arkeologiska konferenserna i Kalmar. N-TAG, eller Nordic Theoretical Archaeology Group, har konferens på temat Multidisciplinary Archaeology. Detta sågs av oss som ett bra tillfälle att presentera vissa av våra resultat och tankar för en vetenskaplig fackmannapublik. Sagt och gjort, på sessionen Combining "facts": artifacts and ecofacts in archaeology presenterades lite av våra tankar kring hur man kan använda biologiskt kulturarv som en metod att verifiera eller identifiera äldre tiders landskapsbruk. Föredragets abstract löd:

Living Ecofacts – Aspects on Biological Cultural Heritage
Leif Häggström, Heritage Halland
In a project exploring the effects on cultural heritage by the construction of large scale wind mills one of the approaches are the effects on biological heritage. I will in this paper discuss some of the results, primarily the potential of using biological cultural heritage as ecofacts which can reveal past uses of the landscape. I.e. outland use which cause vague archaeological traces can be identified by distinguishing the biological cultural heritage in the area. By combining these results with historical documents and archaeological remains a more accurate sketch of past landscapes can be drawn. This will be exemplified.

Föredraget fick bra respons med en hel del frågor. Efter sessionens slut kom flera fram och ville prata om hur mani praktiken kan använda sig av det, samt inte minst problematiken med det biologiska kulturarvets legala status via rådande (icke-) tillämpning av fornminneslagen.

De sista resterna

Vi har tagit upp platsen tidigare, de fyra verken i Kulltorp i Gnosjö kommun i västra Småland. Vad gäller kulturmiljön så konstaterade man i underlagen att:

• Inga fornlämningar påverkas
• Inga riksintressen för kulturmiljövården finns registrerade

Detta stämmer, med modifikation. Läget, en hög kulle i ett relativt flackt landskap, gör att verken syns långt och påverkar ett mycket stort landskapsrum. Det stämmer också at ingen registrerad fornlämning påverkades. Problemet var dock att:

1. Den kulturlämning, en backstuga, som fanns i området vid en snabb arkivkontroll visade sig har belägg från 1700-talet vilket enligt gällande praxis gör den till en fornläming istället för kulturlämning.
2. Ett röjningsröseområde, tidigare okänt, har vi vid våra besök hittat. Det är delvis täckt/förstört av en vägdragning mellan två verk.

Man kan utifrån detta projekt tydligt se att det behövs antikvariska insatser/kontroller i fält och inte bara ett snabbt avfärdande (även om det i detta fall gjordes av länsstyrelsen). Projektet demonstrerar också med stor tydlighet hur stora ytor som går åt vid projektering. Och då åsyftas endast ytor som direkt påverkas via schaktning, sprängning eller utfyllnad.

Hur som helst. Backstugan är borta och röjnignsröseområdet delvis förstört. I det område där backstugan låg kan idag en mindre stenröjd yta, en åkerplätt, skönjas samt en stenkantad grop, eventuellt en struka. Samt, vilket jag upptäckte igår, ett litet bestånd med låga ålderdomliga påskliljor. Antagligen ett stycke biologiskt kulturarv som genom uppöppnandet av skogens mörker åter blommat upp.

Vindkraft och vilt

Eftersom mitt största fritidsintresse just nu är jakt brukar jag hålla ett öga på just jaktliga företeelser invid vindkraftverk. Inte minst därför att det i vissa jaktliga kretsar finns en stor oro för hur vindkraftparker påverkar möjligheten till jakt.

Igår när jag gjorde ett återbesök på en park i västra småland tog jag ovanstående bild. De senaste årens vintrar har varit hårda, vilket framför allt satt hård press på våra minsta hjortdjur, rådjuren. De har svultit, foster har kastats pga detta, djur har svultit ihjäl och vid skarsnö har rävarna gått hårt åt även vuxna rådjur. Det finns områden där vi på grund av hård vinter i princip helt saknade kid i fjol. Då är det glädjande att se att det på sina håll gjorts ansträngningar för att hjälpa viltet. En förutsättning för att kunna göra detta, när snön börjar närma sig meterdjup, är att det finns ett plogat vägsystem. Och det gör det vid vindkraftparker. Så bilden ovan visar en hög med regnskyddat hö som blivit över från vinterns fodringsinsatser.

Kanske kan viltvårdsinsatser likt dessa vara något för bolagen att ta till för att öka acceptansen för parkerna ute i bygderna? Rätt utförda foderinsatser minskar för övrigt betes- och bökningsskador på växande gröda och planteringar så det är fler än bara jägarna som gynnas!

Presentationer i Kalmar x2

Två gånger med kort mellanrum under våren kommer vindKRAT & KULTURmiljö att presentera resultat i Kalmar.

Det första tillfället äger rum direkt efter påsk och sker på en arkeologisk konferens.

Det andra tillfället är på nationella vindkraftkonferensens andra dag, under ett pass som heter "Forskare presenterar aktuella rön..".

Intressant strategi

För närvarande håller jag på att gå igenom en MKB för en planerad vindkraftprojektering utanför Lillhärdal i Härjedalen. Det finns en hel del lärdomar att dra av denna projektering som omfattar ett hundratal verk. Nedan följer lite spontana positiva och negativa associationer jag fått, systematiserade i punktform:

Positivt:

• Att natur- och kulturmiljö behandlas i samma dokument.
• Att man identifierat kompensationsåtgärder som gynnar både den biologiska mångfalden och kulturarvet!
  

Negativt:

• Kulturlämningarna behandlas väldigt snävt inom området trots att det finns intressanta paralleller och referenser in närheten. Ett par mil VNV om projektområdet ligger en vikingatida bosättning, Slyos. Någramil rakt åt V ligger Ängersjö som utforskats i ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt vilket bland annat visat ett medeltida ursprung, även på flera fäbodvallar. De idémässiga och kulturhistoriska parallellerna till det aktuella projektområdet är uppenbara.
• I ett samarbete mellan biologer och kulturvetare hade biologiskt kulturarv gott fått ett visst utrymme trots att det inte är praxis i dagsläget. Däremot har det ett intresse för såväl kulturhistorien som den biologiska mångfalden.
  

Kanske är det så att kompetens avseende kulturmiljöer är väldigt regional. Att det är svårt att identifiera det mest relevanta kulturmiljöelementen eller tendenserna i andra regioner än de där man är van att arbeta. Att vara spetskompetent på hela landets historia, fornlämningar och kulturmiljöer är givetvis en omöjlighet.

Men det kanske räcker att man kan teckna de generella kulturmiljödragen för ett projektområde?

Den ofarliga kärnkraften?

Rätt ofta ser man argument att kärnkraften är den mest miljövänliga energikällan. Tanken är då att den ger väldigt mycket energi i förhållande till hur mycket växthusgaser den släpper ut i atmosfären. Det man inte brukar blunda för är problemen med slutförvaring. Dessa är i dagsläget långt ifrån lösta.

Men det finns andra problem. Visst är det ovanligt med olyckor, men de händer bevisligen och då blir kärnkraften vips väldigt farlig. T.ex. så brinner just nu ett kärnkraftverk i staden Onagawa som ligger i landskapet Miyagi i nordöstra Japan. Detta som en direkt följd av morgonens kraftiga skalv och efterföljande tsunami.

Så när man vulgärjämför (vilket ofta sker) kärnkraft och vindkraft måste man inse att kärnkraften har såväl direkta risker som mångtusenåriga risker. Dessa måste vägas in i argumentationen.

Två vanliga genvägar

Ibland är det lättare att säga vad kulturmiljön inte är än att säga vad den är.

Det finns en tendens i MKB-er att man försöker ta genvägar. Det är förståeligt, varje genväg man kan ta sparar in pengar. Antingen i projektörens totalbudget eller så blir det mer vinst för underkonsulten. Detta ingår i spelet.

Det finns två vanliga genvägar som brukar tas när man skall beskriva vilka kulturmiljöer och fornlämningar som kommer att påverkas av en projektering.

Genväg 1: kulturmiljö = områden som pekats ut som riksintressen för kulturmiljön.

Problemet här är att riksintressena endast är subjektiva typexempel. De speglar inte nödvändigtvis vad som är områdets relevantaste kulturmiljöer. Sedan finns det riksintressen som fungerar väl ihop med t.ex. vindkraft.

Genväg 2: fornlämningar = platser som finns markerade i fornlämningsregistret/FMIS.

Problemet är att fornlämningsregistret inte är ett facit utan en indikation. Det är därför det i lagen finns möjlighet att på projektörens bekostnad leta efter nya fornlämningar genom en arkeologisk utredning. Att påstå att inga fornlämningar kommer att påverkas därför att det inte finns några fornlämningar registrerade inom projektområdet är att ta en stor medveten risk.

Dvärgbandmask

Rätten att jaga räv kan ses som ett stycke kulturhistoria. Under de perioder jakten på högvilt var begränsad hade allmogen möjlighet att jaga räv. Nu finns det många anledningar att göra det. En stavas dvärgbandmask.

Tidigare idag for jag upp till Orust och deltog i en större rävjakt med ett 50-tal deltagare. Orust ligger nära det område, Lane Ryr, där man funnit rävar med dvärgbandmask. Om inte orusts kvot är fylls kommer antagligen de som fälldes under dagen att skickas till Uppsala.

Men det var inte det jag skulle nämna. Snarare det faktum att jag vid dagens andra såt hamnade något hundratal meter från ett vindkraftverk. Uppskattningsvis ett 70 meter högt verk. Trots att jag hade förstärkning av ljudet i mina kåpor lade jag inte märke till verket annat än visuellt när jag vände mig åt det hållet. Men det är jag det. Andra hade säkert låtit sig störas. Själv var jag koncentrerad på att följa ljudet av drevhundarna.

Förbud och tillfälle

Vi har vid tidigare tillfällen lyft fram tillgängligheten till områden med vindkraftverk som något viktigt. Dvs det är viktigt att vindkraftetableringar inte minskar tillgängligheten. Men det gäller när etableringen är genomförd och verken är i drift. På bilden ovan ses en förbudsskylt, men den är motiverad av att området håller på att projekteras och skall betraktas som en enda stor och farlig byggarbetsplats.

Mölle och mölla

Skylten pekar mot Järnmölle, en viktig plats för järnframställning under medeltiden. Då var hallands och skånes inland Danmarks bergslag.... I bakgrunden en modern vindmölla, väldigt nyuppsatt.